Runt juletid
Jag sitter här i min cell och funderar på hur livet ibland kan utvecklas. Fick lite bilder på mig från utsidan och det är två saker som jag kom att tänka på: När jag möter min blick i fotografierna kan jag inte se någon glädje i ögonen utan bara trötthet och om jag kan se det så tydligt undrar jag varför ingen frågade hur jag mådde?
Det andra som jag blev förvånad över är hur smal jag är på bilderna. Jag är inte mer än ett skelett. Jag visste att jag var smal, men inte att jag var SÅ smal. Visst, jag är smal nu med, men jag väger ändå 85 kg och har muskler under huden. Men korten var ändå en ögonöppnare för mig.
Annars är det som det brukar vara, ska besvara brev som jag fått i veckan nu i helgen. Det har blivit min helgrutin att skriva brev. Dessvärre har det blivit så trist att skriva kåkbrev eftersom jag inte har något nytt att skriva om.
