Om kvällarna skriver jag brev
Det är kväll och jag sitter här ensam i min cell som vanligt, men det är samtidigt skönt att kunna slappna av och bara vara.
Det har varit en vanlig dag, bortsett från att larmet gått två gånger på våningen under. Man vänjer sig vid att folk får stryk och man säger att den som gjorde det gjorde något bra. Det är underligt att försöka beskriva för er som inte förstår hur det kan vara ok att misshandla någon. Ni får helt enkelt försöka förstå att vi lever efter andra regler än vad ni gör.
Jag är inte kriminell, eller jag är väl kriminell eftersom jag brutit mot lagen, dödat en människa och avtjänar mitt straff. Dessutom har jag kriminella värderingar och det står jag för.
Det viktigaste som jag lärt mig här inne är att stå upp för mig själv och det jag står för. Du behöver inte gilla vad jag har gjort, men om du har något att säga om det så får du göra det i gymmet med dina nävar. Jag tränar ganska mycket, milt sagt, och varje dag gör jag hundra armhävningar på knogarna för att de ska bli härdade och hårda.
Det var någon som undrade om jag var orolig för att riskera att bli våldsam i en annan relation? Svaret är nej. Det handlar helt enkelt om att jag inte kommer acceptera att hamna i ett nytt destruktivt från- och till förhållande. Jag vet vad jag söker hos en kvinna och möter hon inte det så lämnar jag henne.
Med risk för att låta självisk och självgod så är jag inte desperat eller tänker "nöja" mig. Jag är en bra kille som dessutom är vältränad och ser bra ut. Jag kan få vilken kvinna på jorden som jag vill. Det kanske sticker i era ögon att jag har gott självförtroende, men det skiter jag högaktningen i. Era åsikter rinner av mig som vatten på en gås.
Det enda som jag har en viss oro inför är hur jag skulle reagera om en snubbe skulle börja tjafsa med mig på krogen eller på stan. Det sitter i ryggmärgen att slå först om någon tjafsar eftersom det är så det är här inne. Tjafsar någon med dig utan att du gör något så är du ingen man utan allas bitch. Då är det bättre att slå och riskera stryk, men ändå ha allas respekt eftersom du inte backade. Jag undrar vad alla feminister skulle ha att säga om machokulturen härinne. Ha,ha...
Och till dig Tanja. Jag förstår inte varför du söker upp mig. Jag har förståelse för att du och mina svärföräldrar mår dåligt av det som har hänt. Det gör jag verkligen och skulle gärna göra allt ogjort, men det kan jag inte. Däremot förvånar det mig att ni fortfarande pratar om mig i er by, det har gått fem år, har ni inget annat att prata om? Det är patetiskt. Jag har ingen förståelse för varför du tror att jag vill vara din vän när jag är fri? Mitt råd till dig är att söka professionell hjälp, men du gör som du vill, det är ditt liv.
Det har gått fem år och ni måste gå vidare i era liv och sluta leva i det förflutna annars kommer bitterheten att äta upp er inombords och det vore slöseri med era liv, men ni gör som sagt vad ni vill, det är era liv och inte mitt problem.
Det har varit en vanlig dag, bortsett från att larmet gått två gånger på våningen under. Man vänjer sig vid att folk får stryk och man säger att den som gjorde det gjorde något bra. Det är underligt att försöka beskriva för er som inte förstår hur det kan vara ok att misshandla någon. Ni får helt enkelt försöka förstå att vi lever efter andra regler än vad ni gör.
Jag är inte kriminell, eller jag är väl kriminell eftersom jag brutit mot lagen, dödat en människa och avtjänar mitt straff. Dessutom har jag kriminella värderingar och det står jag för.
Det viktigaste som jag lärt mig här inne är att stå upp för mig själv och det jag står för. Du behöver inte gilla vad jag har gjort, men om du har något att säga om det så får du göra det i gymmet med dina nävar. Jag tränar ganska mycket, milt sagt, och varje dag gör jag hundra armhävningar på knogarna för att de ska bli härdade och hårda.
Det var någon som undrade om jag var orolig för att riskera att bli våldsam i en annan relation? Svaret är nej. Det handlar helt enkelt om att jag inte kommer acceptera att hamna i ett nytt destruktivt från- och till förhållande. Jag vet vad jag söker hos en kvinna och möter hon inte det så lämnar jag henne.
Med risk för att låta självisk och självgod så är jag inte desperat eller tänker "nöja" mig. Jag är en bra kille som dessutom är vältränad och ser bra ut. Jag kan få vilken kvinna på jorden som jag vill. Det kanske sticker i era ögon att jag har gott självförtroende, men det skiter jag högaktningen i. Era åsikter rinner av mig som vatten på en gås.
Det enda som jag har en viss oro inför är hur jag skulle reagera om en snubbe skulle börja tjafsa med mig på krogen eller på stan. Det sitter i ryggmärgen att slå först om någon tjafsar eftersom det är så det är här inne. Tjafsar någon med dig utan att du gör något så är du ingen man utan allas bitch. Då är det bättre att slå och riskera stryk, men ändå ha allas respekt eftersom du inte backade. Jag undrar vad alla feminister skulle ha att säga om machokulturen härinne. Ha,ha...
Och till dig Tanja. Jag förstår inte varför du söker upp mig. Jag har förståelse för att du och mina svärföräldrar mår dåligt av det som har hänt. Det gör jag verkligen och skulle gärna göra allt ogjort, men det kan jag inte. Däremot förvånar det mig att ni fortfarande pratar om mig i er by, det har gått fem år, har ni inget annat att prata om? Det är patetiskt. Jag har ingen förståelse för varför du tror att jag vill vara din vän när jag är fri? Mitt råd till dig är att söka professionell hjälp, men du gör som du vill, det är ditt liv.
Det har gått fem år och ni måste gå vidare i era liv och sluta leva i det förflutna annars kommer bitterheten att äta upp er inombords och det vore slöseri med era liv, men ni gör som sagt vad ni vill, det är era liv och inte mitt problem.
