Varje dag är den andre lik
...och vi är så inrutade i våra rutiner så att det ibland är löjligt. Jag går upp varje dag och går till skolan, jag äter min lunch och sen ägnar jag min eftermiddag att laga mat till grabbarna. När klockan blir fyra delas posten ut och då har man ett litet hopp om att någon skrivit till en, oftast släcks hoppet brutalt. Grabben som har rummet bredvid mig slår alla rekord, han får minst två brev varje dag av olika tjejer som vill brevväxla med honom. Jag kan känna mig glad för hans skull, men ibland blir man så trött på att vara oönskad.
Jag vill påpeka att jag inte vill ha något förhållande även om det är trevligt, eftersom jag inte vill binda en människa vid den här tragiska världen. Det vore fel att söka efter lycka på en sån här plats, det enda som finns härinne är bitterhet och hat. Ibland är det som om jag inte vet vem jag är. Har jag varit på andra sidan och levt ett vanligt liv? Det känns som om det andra livet bara var en dröm som jag nu vaknat upp ur. Jag är däremot tacksam för att jag inte längre drömmer mardrömmar. Det tog fem år, men till slut har hjärtat funnit ro och acceptans. Det betyder inte att jag inte känner ånger eller saknad men jag klarar av att inte krossas av skuldbördan.
Jag har mycket frustration inombords som jag bara får utlopp för ibland. Oftast lättar det när jag kör mina slagkombinationer eller när jag lyfter skrot. Tyvärr kan jag inte göra det lika ofta som på Kumla. Jag saknar Kumla, där var det ingen som fick brev, ha, ha. Varje brev jag får från andra fångar slutar alltid med att jag ska vara stark, liksom jag alltid skriver att de ska vara starka. Ibland är det bilder i breven, ibland på fångarna och ibland på gamla flickvänner som dumpat dem. Ibland tror jag att det är vi på kåken som håller liv i postväsendet. Jag skickar massvis med brev till olika anstalter och en del kommer tillbaka. Det förstör en när det inte kommer brev på flera veckor, man känner sig isolerad från omvärlden, man tappar hoppet och man får ensamhetskänslor. Nu har vi långhelg och vi kommer gå varandra på nerverna, men det är sånt som hör till den här världen. Det är som det är.
