Utkast: May. 15, 2014
Idag fick jag besked från anstalten att jag inte får läsa in sagor till mina pojkar eftersom jag brukat våld mot deras mor. Det var exakt vad de sa till mig.
Det jag inte kan förstå är varför mina barn ska straffas för att jag handlat fel? På vilket vis blir jag en bättre och återrehabiliterad människa genom att inte få läsa in en godnattsaga till mina barn? Kallas det här kriminalvård?
För det enda som anstaltsledningen just nu åstadkommer är att göra mitt hjärta kallare och mer fientligt. Jag drivs just nu av en kall vrede och jag ser föraktfullt på varje individ inom dessa murar som självmant kommer hit varje dag.
Vill kriminalvården att jag ska bli en sämre människa så är de på god väg att lyckas och jag vill återigen påminna om att jag kommer ut en dag.
Vad för person vill ni att jag ska vara?
Jag ska vara extremt tydlig. Jag tänker inte klippa till någon eftersom min tillvaro inte blir bättre för det, men jag tänker inte lyfta ett finger om någon annan gör det. Jag går emellan om det är en kvinnlig plit, men det gör jag bara för att vi inte vill ha något nytt Huddinge. Det, och för att det är fel att ge sig på någon som inte kan försvara sig.
Nå, för att byta ämne och till mer glädjande saker så har jag fått kontakt med en kvinna, och det verkar som om det kan leda till något i framtiden. Däremot har jag just nu en hög portion av ångest och rädsla för avvisande eftersom jag i förra brevet skrev att jag sitter inne för ett kvinnomord. Jag vill inte dölja det och jag är inte den jag var på utsidan och därför vill jag vara ärlig från första början. Jag vägrar att ljuga bara för att få brev. Jag dömer ingen förrän jag sett vad personen går för, men jag vet att alla inte är som jag och hon får ta sitt beslut. Jag kan inte göra mer än att vänta.
Det borde komma ett brev om två dagar och då får jag veta om hon vill ha kontakt med mig eller inte. Om hon väljer att bryta kontakten önskar jag henne allt gott i fortsättningen och har förståelse för hennes val. Med det sagt så är jag hoppfull...
Det jag inte kan förstå är varför mina barn ska straffas för att jag handlat fel? På vilket vis blir jag en bättre och återrehabiliterad människa genom att inte få läsa in en godnattsaga till mina barn? Kallas det här kriminalvård?
För det enda som anstaltsledningen just nu åstadkommer är att göra mitt hjärta kallare och mer fientligt. Jag drivs just nu av en kall vrede och jag ser föraktfullt på varje individ inom dessa murar som självmant kommer hit varje dag.
Vill kriminalvården att jag ska bli en sämre människa så är de på god väg att lyckas och jag vill återigen påminna om att jag kommer ut en dag.
Vad för person vill ni att jag ska vara?
Jag ska vara extremt tydlig. Jag tänker inte klippa till någon eftersom min tillvaro inte blir bättre för det, men jag tänker inte lyfta ett finger om någon annan gör det. Jag går emellan om det är en kvinnlig plit, men det gör jag bara för att vi inte vill ha något nytt Huddinge. Det, och för att det är fel att ge sig på någon som inte kan försvara sig.
Nå, för att byta ämne och till mer glädjande saker så har jag fått kontakt med en kvinna, och det verkar som om det kan leda till något i framtiden. Däremot har jag just nu en hög portion av ångest och rädsla för avvisande eftersom jag i förra brevet skrev att jag sitter inne för ett kvinnomord. Jag vill inte dölja det och jag är inte den jag var på utsidan och därför vill jag vara ärlig från första början. Jag vägrar att ljuga bara för att få brev. Jag dömer ingen förrän jag sett vad personen går för, men jag vet att alla inte är som jag och hon får ta sitt beslut. Jag kan inte göra mer än att vänta.
Det borde komma ett brev om två dagar och då får jag veta om hon vill ha kontakt med mig eller inte. Om hon väljer att bryta kontakten önskar jag henne allt gott i fortsättningen och har förståelse för hennes val. Med det sagt så är jag hoppfull...
