Jag blickar ut...
Jag blickar ut genom fönstret på andra våningen,
ser trädlinjen långt borta i fjärran.
Högt ovanför anstaltens höga murar och vassa taggtrådsstängsel,
passerar tunga och mörka regnmoln.
Regnet väntar på att få falla ner på oss arma frihetsberövade.
Likt de mörka moln som passerar över oss,
passerar våra liv obönhörligt förbi.
Jag blickar ut genom fönstret på andra våningen,
nu faller regnet stilla ner mot marken.
Regnet kan liknas vid fallande tårar,
som sakta rinner ner för glaset.
Tungsintheten lägger sig över mitt sinne,
tankar om ångest jagar igenom mig.
Plötsligt en stråle av ljus tränger genom molnen,
för mig ljuset blir en fyr av hopp.
Det finns en bättre värld för mig en dag.
Men lika snabbt som ljuset trängde fram,
lika snabbt försvinner det.
Men hos mig det lämnat en känsla av hopp som består.
