Den här dagen har varit underlig
Idag har alla på huset varit retliga och alla har skällt på plitarna och det slutade med att SÄK var på huset.
Men jag tar det från början: Min ilska beror på att jag inte fått gå på lufthål på ett år nu. Vi får gå ut i samhället i fyra timmar för att fixa ärenden var nionde månad.
Det funkar så att efter nio månader har vi ett datum då vi får gå ut och från den dagen så har SÄK tre månader på sig att ta ut oss och sista dagen för mig var i idag, Det har gjort att jag varit lättretlig och aggressiv mot alla, efter mycket ilska från mig så fick jag besked om att jag inte får gå ut då jag har ett pågående ärende för rapporten jag fick när de försökte förflytta mig.
Sen har det varit tjafs om självförvaltningen då vi inte längre får ha säckar med mûsli och havregryn liksom stora förpackningar med kryddor och så vidare då det enligt plitarna innebär "visitationssvårigheter".
Jag har suttit på kåken i fem år nu, fyra av dem på Kumla och jag vet var man gömmer saker där det inte hittas och det är inte bland mjöl, mûsli eller kryddor. Men den här kåken har ingen erfarenhet och tror att saker göms på uppenbara platser.
Den sista skymfen var att ett brev från skatteverket var öppnat och det har anstalten ingen rätt att öppna.
Dessutom fick vi en ny kille till avdelningen och det bästa är att han muckar om 25 dagar! Kul att höra när man själv har sex jävla år kvar och sånt här sker för att anstalten vill jävlas med oss, komma innanför skinnet på oss.
En positiv sak var att det regnade och åskade på vår promenad och det fick mig på andra tankar. Kvällen har varit lugn, jag har pluggat finska, jag fick en cd och en bok från biblan så nu pluggar jag tyska, ryska och finska samtidigt!
Utöver det så har femman visat "pearl Harbour" och den filmen får mig alltid att tänka på att jag såg den med min då blivande sambo och mina söners mor. Det är vemodigt att tänka på det med tanke på hur det slutade och jag saknar henne och pojkarna så otroligt mycket, men tio år senare sitter man ensam i en liten cell på ett av Sveriges säkraste fängelser.
Jag hoppas verkligen att ni på utsidan tar tillvara på er frihet och inte kastar bort den som jag gjorde. Det svåra är inte att sitta inlåst, det som är plågsamt är att varje kväll ligga och ångra alla felaktiga beslut som man fattat genom livet och det är det som till slut knäcker en och gör en kall och empatilös.
Jag har börjat skriva av mig all frustration och ilska genom att skriva poesi, ännu en sak som jag aldrig trott om mig, och jag ska utsätta er för pinan att låta er ta del av mina innersta tankar.
Men jag tar det från början: Min ilska beror på att jag inte fått gå på lufthål på ett år nu. Vi får gå ut i samhället i fyra timmar för att fixa ärenden var nionde månad.
Det funkar så att efter nio månader har vi ett datum då vi får gå ut och från den dagen så har SÄK tre månader på sig att ta ut oss och sista dagen för mig var i idag, Det har gjort att jag varit lättretlig och aggressiv mot alla, efter mycket ilska från mig så fick jag besked om att jag inte får gå ut då jag har ett pågående ärende för rapporten jag fick när de försökte förflytta mig.
Sen har det varit tjafs om självförvaltningen då vi inte längre får ha säckar med mûsli och havregryn liksom stora förpackningar med kryddor och så vidare då det enligt plitarna innebär "visitationssvårigheter".
Jag har suttit på kåken i fem år nu, fyra av dem på Kumla och jag vet var man gömmer saker där det inte hittas och det är inte bland mjöl, mûsli eller kryddor. Men den här kåken har ingen erfarenhet och tror att saker göms på uppenbara platser.
Den sista skymfen var att ett brev från skatteverket var öppnat och det har anstalten ingen rätt att öppna.
Dessutom fick vi en ny kille till avdelningen och det bästa är att han muckar om 25 dagar! Kul att höra när man själv har sex jävla år kvar och sånt här sker för att anstalten vill jävlas med oss, komma innanför skinnet på oss.
En positiv sak var att det regnade och åskade på vår promenad och det fick mig på andra tankar. Kvällen har varit lugn, jag har pluggat finska, jag fick en cd och en bok från biblan så nu pluggar jag tyska, ryska och finska samtidigt!
Utöver det så har femman visat "pearl Harbour" och den filmen får mig alltid att tänka på att jag såg den med min då blivande sambo och mina söners mor. Det är vemodigt att tänka på det med tanke på hur det slutade och jag saknar henne och pojkarna så otroligt mycket, men tio år senare sitter man ensam i en liten cell på ett av Sveriges säkraste fängelser.
Jag hoppas verkligen att ni på utsidan tar tillvara på er frihet och inte kastar bort den som jag gjorde. Det svåra är inte att sitta inlåst, det som är plågsamt är att varje kväll ligga och ångra alla felaktiga beslut som man fattat genom livet och det är det som till slut knäcker en och gör en kall och empatilös.
Jag har börjat skriva av mig all frustration och ilska genom att skriva poesi, ännu en sak som jag aldrig trott om mig, och jag ska utsätta er för pinan att låta er ta del av mina innersta tankar.
