Sommaren....
...har börjat komma hit och med den har värmen hittat oss. Vi har en balkong som vi kan sitta på, men sista tiden har plitarna börjat låsa den. Enligt dem för att vi pratar med våningen under, vilket får som resultat att vi inte får frisk luft och att det blir väldigt varmt. Om vi inte får prata med varandra, varför har vi då gemensam skola och produktion?
Sista tiden har min irritationsnivå legat högt och mycket beror på plitarnas beteende, men även för att jag nu varit snusfri i åtta dagar. Jag tror att jag kommer att klara det den här gången och det gläder mig, men jag önskar att yrseln ska släppa snart. Hela min värld snurrar! Jag kommer aldrig att nyttja nikotin igen så länge som jag lever. Det är inte värt risken att behöva sluta igen. Nu när det börjat bli varmt har jag börjat springa på vår promenadgård, det är inte optimalt att springa på asfalt, men det får gå tills vidare. Hur som helst har vi bara en timme om dagen som vi får vara utomhus så jag hoppas att ni på utsidan uppskattar era obegränsade möjligheter.
Jag har börjat äta antidepressiva eftersom det är sommar och det är en jobbig period för oss. Vi sitter inlåsta under årets bästa månader och det tar sitt pris på våra psyken. Så det är bättre att stabilisera psyket med tabletter än att sitta och må dåligt över något man inte kan påverka.
Jag fick brev från en diakon som jag pratade med på min förra anstalt, men jag har inte haft energi att skriva tillbaka. Jag vet inte vad jag ska skriva eftersom jag är starkt skeptiskt till allt vad religion är just nu. I fem år har jag försökt vara en så bra medmänniska som jag kan och universum belönar mig med att sända mig till den här anstalten. Det halvår jag varit här har gjort mig kallare och råare än vad fyra år på min förra anstalt gjorde. Det säger en hel del om den här kåkens problem.
Det enda som just nu håller mig ovanför ytan är tjejen i Skåne som jag brevväxlar med. Ärligt taget, vore det inte för henne skulle jag nog ha klippt till en plit vid det här laget, men hon ger mig kraft och ork att stå ut med den här skitkåken och om jag har någon goodwill i universum så kommer jag ner i klass i höst. Men jag vill inte hoppas på något eftersom jag då slipper bli besviken om allt skiter sig. Det är som det är och det blir som det blir.
